Christian Ravnbak om att skapa personliga berättelser
Blomsterkonstnären Christian Ravnbak har arbetat med blommor sedan han åkte till Frankrike som 16-åring och blev besatt av påskliljor och mimosa. Senare blev han anlitad för att dekorera kocken Frederik Bille Brahes restauranger med blommor, och därifrån utvecklades den 24-årige Ravnbaks arbete till att omfatta vackra bordsdekorationer med antika samlarobjekt och blommor med personliga minnen till restaurangöppningar, privata evenemang och middagar för prestigefyllda modehus.
Efter nionde klass bodde jag i Frankrike i ett år för att lära mig språket. I mars stod gatuförsäljare i gula stånd runt om i Paris och sålde små klasar av påskliljor som var bundna så hårt att de såg ut som mikrofoner. Försäljarna såg det förmodligen bara som en möjlighet att tjäna pengar, men för mig var det en fantastisk scen som utspelade sig när de stod och ropade efter kunder – blommorna var så vackra. På en resa till södra Frankrike upptäckte jag mimosa för första gången. De växer som björkar gör i Danmark. Att se ett mimosaträd en eftermiddag när vårsolen har stått på och värmt under hela dagen så att ett stort gult moln plötsligt växer på trädet är fantastiskt.
Det var i Frankrike som min fascination för blommor verkligen började växa. Det var också här som jag började samla på antikviteter.
Jag hittade så många vackra skålar, koppar, tallrikar och vaser på marknaderna. När jag började arbeta med blommor och dekorera bord skedde det ofta med utgångspunkt från en vas eller skål som jag hade hittat. Jag letade efter ett sätt att tillföra något till de saker jag samlat på mig, och när jag kombinerade blommor och antikviteter insåg jag att det var det jag kunde bidra med.
När jag ska hitta blommor till ett bord som jag ska duka väljer jag oftast blommor som betyder något för mig. Som väcker minnen, som påskliljorna och mimosan från Frankrike gör. En tredje favorit är liljekonvalj, en söt, liten och väldoftande blomma som jag sådde tillsammans med min farmor när jag var liten. Eller dahlior, som jag fick plocka i enorma mängder när jag arbetade för Camilla Plum, och som jag sedan fyllde en 1800-tals terrin till bredden med. När jag ser en blomma som drabbar mig blir jag helt hög. Jag får lust att ta med den hem och sätta min egen prägel på den. Det är alltid en intuitiv process, jag planerar aldrig i förväg vilken blomma jag ska välja.
Det faktum att mina saker har en historia gör allt för mig. Jag tittar på dem och tänker: ”Du har verkligen levt. Jag undrar vad du har sett. Jag är så glad att du gör mina blommor så vackra.” Jag kan bara tolka sakernas historia utifrån hur de ser ut. För mig är det inte viktigt vem som har gjort dem, det handlar om att njuta av deras utseende. Att äta min frukostbulle på en speciell tallrik, som har ett helt liv bakom sig, skapar en inre värme hos mig. En gnista. Som när du är på en konsert och tänker att det inte kan bli häftigare.
Jag är inte säker på att de personer som jag bjuder att äta från min tallrik får samma känsla, men bara att kunna dela den med andra gör mig lycklig.
För mig är det att duka ett bord att skapa universum och små berättelser. Blommorna bär på personliga minnen och sakerna har en historia. Jag är inte säker på att alla kan se min berättelse, men för mig berättar blommorna, vaserna, tallrikarna, skedarna och duken alltid en historia, och jag kan bara hoppas att mina val påverkar gästerna. Jag kan inte säga varför föremålen samverkar, men det gör de. Naturligtvis är det placeringen av de olika föremålen som är avgörande. Hur de står under blommorna. Jag har inget recept. Jag märker när det blir rätt när jag ser det.